Omsyndtyckande

Jag tycker så synd om mig själv.
Jag önskar att jag kunde låte bli. Jag vill faktiskt inte tycka synd om mig själv. Allt skulle bli så mycket lättare då.
Se. jag tycker tom synd om mig själv för att jag tycker synd om mig själv.

En början

Jo. Just nu är en del av mitt liv toppen! Livet leker.
Men jag har ett problem. Ett problem som avspeglar sig på allt.
Jag vet inte hur jag ska kunna gå igenom det jag måste gå igenom.
Alla jag har att prata med är på nåt vis inblandade i situationen eller har förutfattade meningar.
Ingen vet allt som hänt. Inte ens jag. Jag vill inte ens veta.

Problemet, eller ja nåt bättre ord finns det väl för at beskriva situationen kanske, är min far.
Jag kan inte riktig beskriva problemet. Jag kan beskriva mina känslor och de rent fysiska sakerna som hänt. Men inget mer. Mer än så vet jag inte. Jag tvivlar på allt.

Saken är den att jag har en bild i mitt huvud av hur världen ser ut. Den bilden har jag fått av människor i min närhet. Nu när jag har blivit vuxen och fått mer makt över min egen bild så inser jag saker jag inte insett förrut.
Det jag insett som gör allt så jobbigt är att min pappa inte är som andra människor. Men vem är det? Ingen. men han är mindre som andra än de flesta.
Han ser på världen på ett sätt som jag inte kan förstå. Han pratar mycket om moral och hur man ska vara och jag har trott att han levt upp till det han pratat om. Men ju mer och mer jag sett av min pappa desto mer inser jag att han är tvärtemot det han pratar om.

När jag var 3 så skildes min mor och min far. Sen dess har det varit bråk om allt. Jag vet inte vem som haft rätt och fel i en enda sakfråga om det ens finns nägra rätt och fel. Men bilden jag haft av vad som hänt har mer speglet vad min far tyckt och kännt.
Anledningen till det är att min far pratat mycket mer om vad som hänt. Vad jag insett nu är att han pratat för att övertyga mig om att han har rätt. Det har han även lyckats med.

Han har bla intalat mig att mamma smutskastar honom och pratar skit om honom. Men när jag tänker efter så minns jag inte en enda gång då hon faktiskt gjort det. Jag minns däremot massor utav gånger då pappa smutskastat mamma.
Pappa hatar mamma. Det är inget man behöver luska i för att få reda på. Han tycker att hon och hennes familj är det värsta packet man kan tänka sig.
De senaste 10 åren har pappa och mammas träffats kanske 2 ggr. Senast var då jag gjort något jag inte borde enligt dem. Jag berättade vad jag gjort för mamma. Hon fick panik och ringde pappa som åkte hem för att "ta hand om" mig. Då träffades de en gång och pappa sa. "-Vad tycker du att vi ska göra med Sofia nu då, hon borde bo med mig några månader." Varpå mamma svarar. "-Sofia är mydig och hon gör som hon vill." Då snäser pappa "-Du är precis lika sjuk som vanligt"
Det här är vad mamma berättat. Men jag har pratat med pappa om det och han sa att det var så.
Sjuk är det fulaste ord pappa vet. Jag tror att det beror på att han vet att han är sjuk.
Skulle jag beskriva min pappa så som jag ser på honom idag så skulle jag nog säga:
Fruktansvärt manipulativ. Jag vet inte om han är manipulativ med mening eller om det bara blir så. Antingen så har han en väldigt avancerad och väl utritad plan i sitt huvud eller så är han bara väldigt förvirrad.

Det som lett till att jag skriver här och nu är att en kvinna ifrån skåne ringde min mamma i lördags. Hon berättade att hon setat och pratat med pappa på internet. han hade berättat att han skulle hänga sig. Så hon tog kontakt med min mamma för att hon skulle kunna göra något.

Det är inte första gången pappa hotar med att ta sitt liv. Han har gjort det förrut. Jag är nästan övertygad om att han aldrig kommer att göra det men likväl, var gång han hotar med det så får jag panik. Jag tror att det är det han vill. Antingen för att göra mig illa eller för att han vill bli omsyndtyckt. När jag var yngre berättade pappa om när han försökte hänga sig.

Vem berättar för sin dotter, som bara är ett barn, att han försökt hänga sig?

Jag tror att pappa bara vill bygga upp en rädlsa. Han planterade ett frö av rädsla i mig genom att berätta om det.

Min pappa är gift.
I somras hittade jag brev som min pappa skrivt. De låg bredvid några frimärken och jag antar att de skulle skickas. De var adresserade till en porrtidning så jag öppnade dem. Det var brev till kontaktanonser i porrtidningar. I ett ville han "bara" träffa någon i ett annat målade han upp en plan om hur han skulle snärja sin fru att vara med i en trekant.
Jag berättade för honom att jag hittat dem. Han sa att han inte visste vad jag pratade om och han antog att jag brännt breven.
Jag vill så gärna berätta för pappas fru om breven. Men det skulle jag bara göra för att hämnas. Det skulle inte tjäna till. Han skulle komma med nåt svepskäl och sen skulle allt vara som vanligt.

Det enda jag kan göra om jag vill leva ett normalt liv är att ta avstånd ifrån honom. På alla sätt och vis. Jag har anmält honom för förtal, hot och trakaserier.
För det är vad han gjort. Kanske inte rakt ut. men en pappa behöver inte vara rak för att hota sin dotter. Det räcker med så lite.

Klockan är aldeles för mycket. Jag kan sova. Det kan jag alltid. Men jag vill inte.
Det är så mycket jag inte vill. När det är riktigt jobbigt så vill jag inte prata. Jag kan men jag vill inte. Vill bara titta ut i intet och vara tyst. Det blir som en bubbla.